I don't wanna miss you
Samtidigt som jag avnjuter min tid i Barcelona räknar jag ner dagarna med förtvivlan, dagarna till något som för min del kommer att försvinna på hemmaplan. Någon som funnits där alla dagar om året, hela tiden sedan min födsel, kommer inte längre vara inom räckhåll. Hon kommer inte försvinna till fullo, men avståndet kommer öka markant.
Att promenera hem till Söder efter en krogrunda, att komma på spontana middagar eller att dagligen lyfta på luren och se vad hon gör på jobbet eller stilla mitt behov av att prata med någon, kommer linte längre vara möjligt. Som vanligt förstår jag inte förrän det händer, men jag känner redan nu att det denna gång är det annorlunda -jag börjar känna något, och jag vill inte det.
Helt ärligt vet jag inte hur det kommer bli, vara eller kännas, men jag vet att från och med första juli kommer det inte längre vara som det brukar vara, som det alltid har vart. Över all förmodan så kommer något inom mig saknas, och om jag springer för att hämta tillbaka denna bit och lämna allt annat, eller försöka leva med avståndet, det får jag se.
Det starkaste bandet kommer inte att klippas av, men avståndet mellan oss kommer nu bli befintligt.
e
