cazaenbarca

Det känns som att jag i allra högsta grad återupplever en jobbig del av min barndom, något som jag i år fått trilskas med och slutligen blivit enormt mycket bättre på. Varje dag var en kamp mot det jag såg med avsmak på, stunden jag hatade allra mest och sekundvis satt och väntade på skulle ta slut. Tiden då det var matdags. Jag.vill.inte.ha. fanns hela tiden i min hjärna, inte det att jag försökte tänka på figuren eller något i den stilen, utan jag tyckte helt enkelt inte om mat. Med undantag mina favoriträtter som jag med nöje åt.

Idag upplever jag samma dilemma, och hade jag vart den jag en gång vart i nuläget hade denna tid sett väldigt jobbig ut. Lever stod framdukat på bordet tillsammans med broccoli till allas ära, utom min. Jag tycker om neddra av dem. Bit för bit, gick broccolin tillslut ner. En sådan sak jag inte tycker om, men kan tvingas äta. Lever däremot.. Kände mig som åtta år igen då jag totalvägrade.  Jag kan säga att de rosa hamburgarna (som två dagar innan nästan fick mig att vilja lägga mig ner och gråta för att jag skulle tvingas äta) som jag fick i utbyte mot levern smakade gudomligt.

De personerna som inte är kräsna i maten tycker med all förmodan att det jag skriver är löjligt och förstår verkligen inte hur det känns att inte kunna äta någon man vill tycka om. När jag var yngre tog jag till alla knep som fanns, jag har slängt pappas ”gummikorv” ut genom fönstret när han inte såg, smusslat ner vedervärdig mat i papper och verkligen setat kvar vid bordet och totalvägrat tills mamma eller pappa gett upp. Jag var inte heller ensam, jag hade min syster vid min sida. Innan jag åkte påminde mamma mig om en av alla dagar då Rosanna vägrat äta frukost och mamma hade skickat med henne en macka på vägen till skolan, mamma kände sig mycket nöjd med vad hon lyckats åstadkomma. Vad hon senare fick se var att mackan låg slängd i ett par buskar på vägen till skolan.

Ett annat exemplariskt exempel var då min farfar precis blivit änkling och skulle laga mat till min syster och mig, den sysslan som farmor vanligtvis brukade göra. Han frågar vad vi vill ha för något, och vi svarar båda: plankstek. Där står två små sparvar knappt fyllda åtta år och vet precis vad de vill och inte vill ha.

Tack och lov har jag blivit av med denna dåliga matvana och har nu blivit bekant med fler smaker, men fortfarande finns det vissa saker som är big no-no. För det mesta kör jag på tugga-svälj-taktiken här, men när det kommer till skaldjur förvandlas jag igen till det lilla barn jag en gång var.