cazaenbarca

Dagen planer:

kl 8 ringer Laura
Sen kommer familjen och hämtar mig
Äta middag hemma hos henne och fixa oss
Kusinerna joinar
In mot Barcelona till Razzmatazz

Jag har enbart gud att tacka för att det är fredag idag, vilket innebär att mamman var hemma från jobbet. Pappan hade igår kväll glömt att byta blöja på lillen, vilket resulterade i bajskalas imorse, hela sängen och alla hennes kläder var fulla av skit. Rejält nerbajsat med andra ord. Mamman var hemma och tog hand om detta. Hade det var måndag, eller en någon annan dag hade det haft en helt annan innebörd, jag och bajset. Ibland har man bra tur i oturen.

Ikväll vill jag dricka vin, dansa och sikta mot stjärnorna. Jag vill känna ruset som får kroppen att vibrera av lycka, göra allt jag känner för och låtsas som det inte finns någon morgondag. Orientera mig fram, se något som passar mig in i smaken, slänga mig in konversationer och nästla mig in bland nya människor. Jag vill satsa som aldrig förr och jag vill göra det med dig.

Att umgås med människor är en fördel för att ha trevligt och åstadkomma något, men du och jag kan göra så mycket mer än så tillsammans, vi kan maximera det hela, spela samma melodi och se upp mot skyarna. Tillsammans kommer vi dansa på moln, vara solskenets högsta punkt och jag vet att vi även kommer ha gudarna på vår sida. Detta är inga tomma ord, det är inte heller presens men det kommer vara vår snara framtid.

Den första Maj kommer vara en speciell dag, det kommer vara vår dag. Dagen då vi blev enade i Vårt Barcelona och då vi började göra gatorna tillsammans, en efter en. Vi kommer göra historia tillsammans, det vet jag, och jag vet att du också vet Angelica.

Helt anonyma entar vi, känner hur storstaden pulserar och hjärtslagen ökar takten allt mer. Vi får blickar riktade mot oss som ställer massvis frågor, jag hör hur någon tänker ”undra vilka det där är” men också någon som slänger glåpord inuti sitt huvud riktat mot oss. Svartsjukan sprutar ur öronen på vissa, några fick precis upp ögonen för några som kom att förgylla deras kväll, samtidigt finns det andra som inte ens hunnit notera vår existens.

 Vi läser igenom byggnaden på några sekunder, väljer varsamt placering och börjar köra vårt förförarprogram. Egentligen behöver vi inte förföra, för vi blir mottagna med öppna armar och behandlade som prinsessor natten lång. Om vi vill ge det en morgondag eller köra på en annan linje då, är helt upp till oss. Vi glaserar och använder enbart våra graciösa sidor. Något jag ska tala om för dig, är att här är du inte kung för bara en dag.

 Om du nu tänker att jag tror jag är något så har du fel. Jag tror inte jag är något, utan jag har något.  A+E in B.

Efvelyn, kan tänka mig att det var en grym första kväll I Barcelona igår? Tell me!!!! Jag vill också!

Känner att jag inte har någonting att hämta här hemma, måste bort härifrån och få ett annat perspektiv på livet och vad det har att erbjuda,

Ciao, AA (anonymaalkolister?) Hepp

Ps. Vill ha lite bilduppdateringar ds.

Det känns som att jag i allra högsta grad återupplever en jobbig del av min barndom, något som jag i år fått trilskas med och slutligen blivit enormt mycket bättre på. Varje dag var en kamp mot det jag såg med avsmak på, stunden jag hatade allra mest och sekundvis satt och väntade på skulle ta slut. Tiden då det var matdags. Jag.vill.inte.ha. fanns hela tiden i min hjärna, inte det att jag försökte tänka på figuren eller något i den stilen, utan jag tyckte helt enkelt inte om mat. Med undantag mina favoriträtter som jag med nöje åt.

Idag upplever jag samma dilemma, och hade jag vart den jag en gång vart i nuläget hade denna tid sett väldigt jobbig ut. Lever stod framdukat på bordet tillsammans med broccoli till allas ära, utom min. Jag tycker om neddra av dem. Bit för bit, gick broccolin tillslut ner. En sådan sak jag inte tycker om, men kan tvingas äta. Lever däremot.. Kände mig som åtta år igen då jag totalvägrade.  Jag kan säga att de rosa hamburgarna (som två dagar innan nästan fick mig att vilja lägga mig ner och gråta för att jag skulle tvingas äta) som jag fick i utbyte mot levern smakade gudomligt.

De personerna som inte är kräsna i maten tycker med all förmodan att det jag skriver är löjligt och förstår verkligen inte hur det känns att inte kunna äta någon man vill tycka om. När jag var yngre tog jag till alla knep som fanns, jag har slängt pappas ”gummikorv” ut genom fönstret när han inte såg, smusslat ner vedervärdig mat i papper och verkligen setat kvar vid bordet och totalvägrat tills mamma eller pappa gett upp. Jag var inte heller ensam, jag hade min syster vid min sida. Innan jag åkte påminde mamma mig om en av alla dagar då Rosanna vägrat äta frukost och mamma hade skickat med henne en macka på vägen till skolan, mamma kände sig mycket nöjd med vad hon lyckats åstadkomma. Vad hon senare fick se var att mackan låg slängd i ett par buskar på vägen till skolan.

Ett annat exemplariskt exempel var då min farfar precis blivit änkling och skulle laga mat till min syster och mig, den sysslan som farmor vanligtvis brukade göra. Han frågar vad vi vill ha för något, och vi svarar båda: plankstek. Där står två små sparvar knappt fyllda åtta år och vet precis vad de vill och inte vill ha.

Tack och lov har jag blivit av med denna dåliga matvana och har nu blivit bekant med fler smaker, men fortfarande finns det vissa saker som är big no-no. För det mesta kör jag på tugga-svälj-taktiken här, men när det kommer till skaldjur förvandlas jag igen till det lilla barn jag en gång var.